Pierre Bourdieu

sociologue énervant

 Pierre Bourdieu 1930-2002
 Minnen av Bourdieu.

J.P.Roos.
Ny Tid (Helsingfors/FIN), No. 5/2002.

Pierre Bourdieu blev en viktig sociolog för mig år 1979, då hans verk La Distinction utkom. Jag hade nog hört om hans tidigare böcker, men deras ämnen intresserade mig inte direkt (utbildning, etnografi, Algeriet). La Distinction tog däremot upp nya teman (smak, livsstil, klass) som var intressantare och till vilka Bourdieu dessutom anlade ett nytt, enhetligt perspektiv. La Distinction var ytterst krångligt skriven, den innehöll mängder av statistiska analyser vars budskap inte var särskilt tydligt och filosofiska exkursioner kring Kant som förblev ganska så dunkla för mig. Men de grundidéer och begrepp som presenterades var revolutionerande, kanske inte skilt för sig men tillsammans: smakens och livsstilens förkroppsligande i habitus, som i sin tur är grunden för sociala strategier; synen på världen som sociala fält där agenterna placerar sig genom sin habitus. Användningen av bilder och intervjumaterial avvek också från den normala sociologin, där empiri och teori oftast var strikt åtskilda från varandra. Ett av Bourdieus särdag jämfört med de sociologer jag kände till var faktiskt att han använde bilder och illustrationer också i vetenskapliga verk och eftersträvade ett konstnärligt helhetsintryck. Det märktes också i tidskriften Actes de la recherche en sciences sociales som Bourdieu redigerade.

När jag snart efteråt reste som akademins utbytesstipendiat till Frankrike, var Bourdieu den första jag sökte upp, fast jag också några år tidigare hade lärt känna Daniel Bertaux, Bourdieus före detta elev vars biografiska forskning var minst lika viktig för mig. På så sätt var jag från början med i två olika cirklar. Den gången gjorde jag en rundtur bland ledande franska sociologer och bekantade mig med deras mycket olika inriktningar. I början av 1980-talet var Bourdieu ingen odiskutabel etta utan han hade många konkurrenter - tidigare bundsförvanter som kollegan Jean-Claude Passeron, några svurna fiender, särskilt Raymond Boudon, den amerikanska positivismens stora franska namn, vissa teoretiska motståndare som Foucault eller Derrida, med vilka Bourdieu ändå kunde samarbeta i politiska frågor, och andra som bara försvarade sin självständighet likt Alain Touraine, Dumazedier eller Mendras. Som den sista och verkliga fiendegruppen kom sedan "essäisterna", dessa den franskas kulturens dagsländor som blev medias kelgrisar men vars texter man antingen inte förstod eller förstod alltför väl: Jean Baudrillard, Adre Comte-Sponville, Gilles Lipovetsky, Bernard-Henri Levy, Andre Glucksmann, Jacques Attali.

I Frankrike är ju sociologin - det lärde jag mig snabbt - indelad enligt de ledande feodalherrarna och lojaliteten är viktig. Min vän Daniel Bertaux' stora misstag var just att vara alltför oberoende: han hade först arbetat i Boudons laboratorium, sedan hos Bourdieu och till sist flyttat till Touraines institution, så ingen kunde riktigt lita på honom. Utvägen är då förstås att skapa sig ett eget namn. Bourdieu brukade också råka i gräl med dem han samarbetat med, så att flera viktiga sociologer lämnade honom - de kändaste var Passeron, Boltanski (och Bertaux). Man kan väl säga att han väckte både en motvillig respekt, avundsjuka och direkt hat utanför sin egen krets. En av de ovannämnda sociologerna, Dumazedier, svarade på en direkt fråga av mig att för honom är Bourdieu en svindlare, både empiriskt och teoretiskt.

Men för mig blev alltså Bourdieu den viktigaste sociologen, viktigare än t.ex. Foucault vars teman (galenskap, sexualitet, administration) inte berörde mina. På den tiden, i början av 80-talet, var Bourdieu inte så känd internationellt som nu, även om La Distinction redan hade väckt en viss uppmärksamhet utanför sociologkretser. Inom Norden hade han redan några övertygade anhängare: Staf Callewaert, Dag Österberg och särskilt Donald Broady, som hade träffat och skrivit om honom. Broady kom ju från utbildningsforskningen och hade redan skrivit en bok om skolan där han använde sig av Bourdieus teorier.

Men redan då var det inte så lätt att träffa mannen. Hans institution, Centre éuropeenne de sociologie (märk väl namnet: Bourdieu har alltid haft ett allmäneuropeiskt intresse som inte begränsar sig till EU) var beläget i Maison des sciences de l'homme, en modern byggnad på Boulevard Raspail, snett emot en av Paris lyxigaste hotell i Art Deco stil. MSH var däremot en trång, till bristningsgräns överfylld byggnad där varje rum hade flera forskare, utöver alla böcker och papper, vilka syntes utifrån eftersom byggnaden var ett av de första försöken att bygga i glasstil med enbart fönster. På sommaren var den alltså olidligt het, men ingen forskare ville flytta till bekvämare utrymmen eftersom det skulle ha betytt isolering. Bourdieu hade relativt goda utrymmen i en lägre vinge, ovanför den administrativa avdelningen (så jag antar att hans position var mycket stark). Raymond Boudons utrymmen fanns i samma våning så att för att komma till Bourdieu måste man alltid passera Boudon...

Bourdieu hade ett litet sekretariat med två-tre sekreterare som svartsjukt försvarade hans arbetsro. De var alltså ganska misstänksamma och ovänliga om man kom in utan att ha först avtalat något möte. Jag hade gjort det så det var inte svårt, men jag kunde observera att det fanns olika sätt och sedermera när jag spontant försökte komma in blev det oftast stopp.

Som vanligt var själva mannen mycket vänlig när väl alla hindren hade lagts åt sidan och gav dig all sin uppmärksamhet. Jag fick en intervju som jag publicerade i Sosiologia (och kombinerade med en tidigare intervju gjord av en holländsk sociolog), jag fick senare tillstånd att börja översätta Questions de sociologie som då var den åtkomligaste boken av Bourdieu (Sosiologian kysymyksiä, 1985). Jag började studera Bourdieus tidigare verk och insåg både den epistemologiska komplexiteten samt hans mycket brokiga bakgrund: låga sociala ursprung, intresse i kabylernas Algeriet, etnologi, betydelsen av korrespondensanalys och de empiriska särdragen. Bourdieu var t.ex. en övertygad anhängare av helhetsforskning: urval var vanligtvis farliga och missvisande eftersom de eliminerade precis relationerna mellan olika positioner och aktörer. I hans stora bok om universitetsvärlden i Frankrike baserar sig analysen följdriktigt på en studie av hela fältet. Med flera tiotusentals frågeformulär och ALLA universitet och högskolor inkluderade!

Under min första forskarvistelse fick jag delta i Bourdieus seminarier (även där svämmade det lilla seminarierummet över av folk, 40 människor i ett för 20 människor avsett rum) och träffa lärjungarna av vilka de flesta inte imponerade mig. Folket som omgav honom, hans närmaste medarbetare representerade typen jasägare eller specialiserade arbetsmyror. Så hade han t.ex en specialist på korrespondensanalys som skötte om hans analyser på ett pålitligt sätt men inte var särskilt intressant (även om jag gjorde mitt bästa för att förstå hur korrespondensanalysen fungerade, den franska matematiken är lite annorlunda än den anglosaxiska). Jag fick ett bord i ett rum där det i princip fanns en handfull forskare men som oftast var tomt. Folk jobbade mycket hemma.

Jag knöt några vänskapsband - bland annat med familjen Pincon som blev de ledande forskarna i överklassen i Frankrike - men det var inte vanligt: de flesta av Bourdieus närmaste medarbetare var ganska ovänliga och försiktiga: de framtida konkurrenterna måste inte hjälpas.

Bourdieu var en liten man (kortare än jag!), mörk, mycket livlig, och gjorde ett väldigt sympatiskt intryck. Han talade på ett speciellt sätt, jag antar med en liten sydfransk accent, var lätt att förstå och han följde mig mycket intensivt med blicken när jag talade. Jag minns väl hur förvånad han blev när jag nämnde att Edvard Westermarck (som han hade hänvisat till i Sens pratique) var finländare; det hade han inte en aning om. Han sade att Westermarck tidigare hade varit mycket viktig för honom. Jag försökte övertala honom att komma till Finland men misslyckades tyvärr med det. Svaret var alltid detsamma: han har väldigt mycket inbjudningar och tiden är knapp. Senare besökte han de nordiska länderna, bjuden av Donald Broady och M'hamed Sabour som ordnade honom ett honorärdoktorat i Joensuu. Jag måste medge att jag var lite besviken över att han valde Joensuu i stället för Helsingfors ...

Efter den första vistelsen hade jag mycket kontakt med Bourdieus olika elever, av vilka Loic Wacquant var den som gjorde det största intrycket (något senare), utöver Doanld Broady som jag senare hade mycket att göra med. Mitt självbiografiska intresse låg lite utanför den bourdieuska intressesfären, särskilt efter att Bourdieu skrivit en intressant liten kritisk artikel, 'L'Illusion biografique', där han kritiserade det intryck av självständiga livsval som självbiografier lockar både författaren och läsaren till. En biografi var för Bourdieu underställd habitus, vilket betydde att enskilda biografier inte var så intressanta och att biografin inte kunde vara något som man "gör själv" och oberoende av andra. Det var lite paradoxalt när man tänker hur habitus egentligen är en en förkroppsligad biografi som just är mycket enhetlig: det finns inga valbara habitusar eller helt splittrade sådana! Jag minns att jag var mycket stolt när han, efter ett besök då jag tackade Bourdieu för hans vänlighet och hjälp, svarade att "det är fråga om habitusgemenskap"

Under en vistelse i Paris slutet av 80-talet hade jag min då 6-7 åriga pojke Joel med mig. Bourdieu tyckte mycket om honom, vi diskuterade länge hans allergier (jag hade tagit honom med så att han skulle kunna undvika björkpollens värsta tid) och Bourdieu gav mig goda råd - han trodde tydligt på homeopati. Även annars var det uppenbart att Bourdieu var en familjeman som inte hade mycket liv utanför arbetet och familjen.

När Bourdieu blev utnämnd som professor vid College de France och flyttade till avsevärt bättre utrymmen på Rue Cardinal Lemoine, blev Centre de sociologie Europeenne kvar i MSH. Jag besökte båda, men hade det intrycket att CSE hade förlorat en del av sin status och dragningskraft. Medarbetarna där vad ännu gråare och mindre karismatiska, tvärtemot vad man skulle ha trott. De hade fått en del av sin aura direkt av Bourdieu och hade nu förlorat den. Kvar blev de trånga korridorerna och överfyllda rummen. Sekreterarna hade flyttat med Bourdieu: det var tydligt att de två (Christin och Rivière) var hans närmaste och intimaste medarbetare.

Föreläsningarna i College de France är ett kapitel för sig. De är i princip öppna för allmänheten och den som kommer först får plats. När det var som värst fick man sitta i en annan sal och se på videoskärm. Man kom alltså dit mycket tidigt, minst en halvtimme före, satt där och läste och väntade. Sedan kom Bourdieu själv och började tala. Han höll en monolog, vanligtvis utan några som helst redskap, ibland skrev han för hand på en ljusprojektor eller på tavlan. I slutet omringades han av studenter och vänner som ville ha ett ord med honom eller stämma träff. Föreläsningarna var på något sätt en demokratisk öppning i en annars skyddad berömd människas tillvaro.

Seminarierna, som i princip var öppna även de, var en annan femma. Bourdieu ville inte ha seminarier som Derrida eller Lacan med hundratals deltagare och minimal skillnad till en föreläsning. Han ville bevara sina gamla, relativt intima seminarier. Därför var de utvalda informerade i förväg om en samlingsplats från vilken se sedan leddes till en liten sal bakom många korridorer. En mikrofon var installerad så att seminariet kunde åhöras av vanligt folk i någon annan sal, dit den hade annonserats! Föreskrifterna blev alltså med näppe uppfyllda.

Bourdieu var som känt ingen stjärnföreläsare eller talare. Hans installationsföreläsning i College de France, 'Lecon sur la lecon', koms länge ihåg som en av de tråkigaste på länge... Om man läser hans (kraftigt redigerade) tal till järnvägsarbetarna under den berömda strejken mot EMU-inspirerade sparåtgärder som markerade en djup splittring mellan honom och hans mera regerings- och EU-vänliga kolleger (t.ex. Alain Touraine), så var det inte precis något som arbetarna med lätthet kunde följa. Karisman berodde på det som han hade publicerat och kanske också hans starka kritiska hållning.

Det är egentligen en paradox att även Bourdieu skrev texter som är svårlästa. I motsats till någon Derrida eller Lacan var han ju inte obegriplig eller direkt genomskinligt innehållslös (eller fullständig virrig), men han skrev för långa meningar och försökte fylla dem med olika preciseringar. Han tyckte nog om att leka med ord i bästa franska stil, men utan att bli irriterande eller ta sina ordlekar som stora teoretiska uppfinningar (som Derrida gör). Ändå fanns det tillräckligt klartext för att övertyga en om att det här inte var fråga om en fransk lättviktare. För att jämföra med arkitekturen: där Derrida eller Baudrillard påminner mig om den moderna lättare kommersiella glasarkitekturen (typ Sanomatalo), representerar Bourdieu en Bofill med strukturellt solida klassicistiskt ornamenterade byggnader (som inte finns i Finland!).

Det fanns flera stora vändpunkter i Bourdieus liv. Dessa hade inte så mycket att göra med att hans övertygelser skulle ha förändrats. Däremot hade den yttre situationen ändrats eller hans forskningar fått en ny riktning.

Jag tror att det var en lika stor överraskning för Bourdieu som för alla andra att just boken Misère du monde blev den jättesuccé som möjliggjorde en publicering av de billiga pamfletter, som under 1990-talet blev den mest lästa delen av Bourdieus (och hans bundsförvanters) produktion. Varför skulle en bok som innehåller disparata och hårt redigerade intervjuer, vars struktur är oklar, vars förklaringar är ganska paternalistiska, en bok som varken har teori eller metod, bli den succé som inget annat i hans produktion blev? Åtminstone kan man säga att Bourdieu slog mycket kraftigt över från sin kvantitativa, antibiografiska linje till att omfatta precis enskilda biografier och deras logik.

Den största vändpunkten var definitivt när Bourdieu på 1990-talet engagerade sig i den franska och europeiska antikapitalistiska rörelsen. Eller snarare att han själv försökte skapa en sådan rörelse. Den skulle ha förenat forskare och arbetare, huvudpunkten i agendan skulle ha varit försvaret av det sociala och de rättigheter och den säkerhet som arbetarna hade kämpat till sig. Europa i sin helhet var Bourdieus andra stora objekt: han vill skapa ett gemensamt europeiskt kulturellt fält där alla relevanta aktörer hade kunnat fungera.

Jag fick för länge sedan en känsla av att han hade bråttom: han tog några förhastade initiativ, han ville forcera processer som helt tydligt var mycket svåra att genomföra (som att kalla något för Etats generaux pour une mouvement social europeen!) Kanske hade detta att göra med hans sjukdom.

Bourdieu började också producera olika appeller under 1990-talet. Det var dessa som gjorde honom känd bland vanliga människor: t.ex deltagandet i den stora strejken mot "Juppe-lagarna" vilkas syfte var att anpassa Frankrike till EMU-kriterierna. Aktionerna väckte också en kritik som i slutet av 90-talet blev ett helt ämne i sig självt: Bourdieus f.d. elev Jeanine Verdes Leroux skrev en ytterst kritisk bok, Bernard Lahire & Co en mindre kritisk och olika tidskrifter var fulla av polemik mot den bourdieuska extremismen. Det borde finnas en förteckning av allt vad Bourdieu deltog i på sistone (flera tiotals appeller, försökte kolla i Internet). De har gällt flyktingar, homosexuella, ekonomiska sparåtgärder, men särskilt appeller att skapa en ny social rörelse som nämndes ovan. Att denna rörelse skulle skapas med hjälp av en blandning av både starka fackföreningar och de marginella arbetslösas, papperslösas och bostadslösas rörelser som skulle samlas i "états generaux" var lindrigt sagt optimistiskt. Men det var också en blandning av avancerat och utopistiskt tänkande som kanske även annars kännetecknar Bourdieus verk. Som han säger själv i Contre-feux 2, en samling av politiska skrifter som utkom i december 2000 (och som redan hade ett pris i euro!) : "Il faut renouer aujourd'hui avec la tradition qui s'est affirmee aux XIXe siecle dans le champ scientifique et qui, refusant de laisser le monde aux forces aveugles de l'economie, voulait etendre a l'ensemble du monde social les valeurs d'un monde scientifique sans doute idealise" (hans exempel var Durkheim, Peirce, och Tawney), Ett av de stora missförstånden Bourdieu alltid fick kämpa emot, fast inte helt utan grund, var åsikten att han var en fullständig determinist och fatalist: samhället var så låst, eliterna hade ett så stort övertag att det var lönlöst att försöka ändra på något. Habitus bestämmer! Även Alain Touraine sade i en radiointervju dagen efter Bourdieus död att detta var den största paradoxen: han var en helt deterministisk pessimist, men han engagerade sig för de allra svagaste grupperna och helt hopplösa rörelser som inte hade någon chans att lyckas. Samma strategi förespråkas bland annat av Antonio Negri och Michael Hardt i deras bok Imperiet.

Bourdieu själv invände att denna typ av kritik borde riktas också mot Galilei, som visade hur tyngdkraften påverkade olika kroppars rörelse. Att något faller om man släpper det betyder ju inte att man inte kan flyga! Att man vet vilka krafter som påverkar aktörerna betyder tvärtom att man kan utnyttja dessa lagbundenheter. Så Bourdieu förnekade alltså mycket bestämt de här beskyllningarna. Ändå engagerade han sig i rörelser och på sätt som inte visade en väldigt stor förståelse av hur samhället egentligen fungerar. Men som han själv sade: utan de kritiska intellektuella finns ingen demokrati, och man måste vara kritisk på ett sätt som inte är politiskt korrekt. (Själv har jag numera samma känsla: man måste engagera sig i hopplösa strider, eftersom man kan aldrig veta. Det är djupt deprimerande att se hur de finska politikerna är redo att överge den finska suveräniteten, den politiska demokratins möjligheter att påverka, utan att man kan hindra dem på något sätt. Det borde finnas hinder likt dem i den schweiziska demokratin, folkomröstningar eller parlamentarisk enighet i viktiga frågor. Vi gick med i EMU, kommer att gå med i NATO, kommer att godkänna den federalistiska och centraliserade utvecklingen av EU, och det finns just ingenting som kan hindra det. Demokratin borde aldrig ha rätt att göra självmord).

Men Bourdieu fick se hur någonting i stil med hans ursprungliga ide tog eld, nämligen Attac. Där deltar också flera av hans nära medarbetare (bla Frederic Lebaron). Attac är just en brokig samling av olika, organisationer och människor som är tillräckligt obundrna och marginella (med vissa undantag, liksom Erkki Tuomioja). Bourdieu själv tyckte nog att det var synd att det blev Attac och inte hans "mouvement social europeen"!

Själv "träffade" jag Bourdieu sist i den film som hade gjorts av honom "Sociologie est un sport de combat" (Sociologin är en stridskonst**) och som visar honom antingen som akademisk föreläsare eller en deltagare i politiska möten. Folk trängs i salarna och beskyllningarna haglar. De kan gälla mycket små detaljer, som när olika aktivister attackerar varandra och Bourdieu följer diskussionen. Filmen ger en ganska bra bild av hans engagerade aktiviteter och det typ av förhållande som han hade med sin publik (en ömsesidig respekt, men inte så stor förståelse). Däremot var bilden av hans samarbete med sina närmaste kolleger och sekreterare ganska så iscensatt och konstgjort. I förbigående kan också sägas att en del av Bourdieus böcker är ju såkallade intervjuer eller diskussioner med studenter eller andra. De är samtliga hårt redigerade och den ursprungliga diskussionen skulle vara helt oigenkännelig. Det här var ett av Bourdieus privata argument mot TV, i vilken han inte kunde dominera situationen och bestämma det slutgiltiga resultatet utan flera andra faktorer kom emellan, av vilka korkade journalister var de värsta

För mig har Bourdieu varit viktig både yrkesmässigt och privat. En gång träffade jag Anna Rotkirch i Strasbourg på det Europeiska författarparlamentet (organiserat av Bourdieu, Derrida et co) dit vi båda hade kommit för att lyssna på Bourdieu: det mötet blev vändpunkten för våra framtida relationer. En av mina bäst förberedda kurser gällde förstås Bourdieu: den åhördes av kanske ett tiotal studenter bland vilka min även Anna, vars kritiska hållnig gjorde att jag aldrig mera höll samma kurs!

Många av mina bättre idéer har uppstått i samband med Bourdieu. Senare blev jag nog ganska kritisk mot honom, delvis på grund av att även jag tycker att hans världsbild är genuint problematisk. Om man säger att samhället fungerar så och att människor bestäms av sina habitusar till olika beroende och maktrelationer så är det nog lite problematiskt att säga att denna kunskap kan användas även i emancipatorisk syfte när detta innebär att vi borde uppfostra barn på helt nya sätt, reformera skolan totalt, omskapa de politiska relationerna etc: alla uppgifter som är hart när omöjliga. eller i varje fall tar en lång tid att visa effekt, minst en generation.

Det här har jag erfarit själv mycket konkret när jag har på mina föreläsningarn presenterat de bourdieuska ideerna för studenter av vilka en stor del har faktiskt en svag kulturell bakgrund och som kan ta det hela mycket personligt. Det känns som att gå på en mycket tunn is när man förklarar det kulturella och sociala kapitalets roll på olika fält och hur ens habitus låser en till vissa positioner etc. Och det är inte särskilt hoppingivande om det emancipatoriska är att om ni ger ordentligt kulturellt kapital åt era barn, så har de det bättre ställt, kanske (för kapitalet kan ha blivit värdelöst).

Ur metodsynpunkt var det också klart att Bourdieu tog sig själv lite för allvar, och hade helt enkelt för hög uppfattning av det som han gjorde som någonting nytt och helt annorlunda. Misere du monde är tyvärr delvis en dålig och råddig bok som inte räddas av att Bourdieu förhärligar dess tillvägagångssätt i metodappendixerna. Men många av dess livsöden är nog intressanta och bra i sig själv och det är viktigt att de har publicerats och lästs av tiotusentals människor.

Men Bourdieu var en snäll människa, "soft spoken" som man träffande säger på engelska och som inte betyder samma sak som finskans puhua pehmeitä. Han tog människorna på allvar och de visste att uppskatta det. Det kunde man se i filmen, som visar även hur en dålig föreläsning kan vara värst för den som talar: det tär på krafterna mer än någonting annat!

Jag minns också besöket i lilla Dengue i Pyreneerna nära Pau där Bourdieu hade vuxit upp. Vi passerade staden en fridfull söndag då enbart bagerierna och kyrkan var öppna och folk samlades på torget framför kyrkan för att fira bröllop. Det var lätt att se att Bourdieu kom härifrån, små kopior av honom, mörka, korta, livliga män med starka ögonbryn såg man överallt. Däremot hade bageriets försäljerska eller ägare aldrig någonsin hört talas om Pierre Bourdieu så vi kunde inte vallfärda till hans barndomshem som säkert existerade ännu. Det må annars nämnas att Bernadotterna härstammar ju från Pau och det finns i själva verket en viss likhet mellan den svenska kungen och Pierre i utseende!

För att vara seriös: jag tror inte att Bourdieu har sagt sitt sista ord ännu. Och för mig själv är hans främsta budskap precis detta: vi måste alltid kämpa mot omöjliga odds och lämna de lätta matcherna åt kompromissvilliga realpolitiker.
   

   
maison   société   textes   images   musiques