|
Foto Martine Franck/Magnum
en
franske sociologen och kulturantropologen Pierre Bourdieu är
död. Bourdieu, som blev 71 år, avled på grund av
en. cancersjukdom på onsdagen i Paris.
Nej, inte han. Inte nu.
Budet
om Pierre Bourdieus bortgång river upp starka känslor av
saknad, också hos oss som enbart mötte honom i hans böcker,
artiklar, tankar. Det har att göra med att han var en exceptionell
forskare, en av de få i varje epok som faktiskt förändrar
det intellektuella landskapet och utövar inflytande på
människor långt utanför universitetsvärlden.
Men det har också att göra med att han var en engagerad
intellektuell av en sort som det alltid kommer att finnas för
få av.
Just nu, när världen tycks vackla mellan kallt krig
och verklig utveckling, när frågan ställs om globalisering
ska betyda profitjakt eller samhällsbygge, mindre än en
vecka innan världens mäktiga träffas bakom lyckta dörrar
på World Economic Forum i New York medan den globala rättviserörelsen
väntas locka 50.000 aktivister till World Social Forum i Porto
Alegre i södra Brasilien - just nu är behovet av människor
som Bourdieu större än någonsin, liksom tomheten efter
honom.
Pierre Bourdieu kom från enkla förhållanden och
var allt annat än hemtam i det parisiska universitetslivet. Detta
utbölingskap förvaltade han väl. Han hörde till
de yngre i den generation av misstankens filosofer som började
publicera sig åren kring 1968. Bourdieus disciplin var en mot
kulturantropologin gränsande sociologi. Till skillnad från
många av sina generationskamrater kombinerade han teoretisk
nyfikenhet med den uthållighet och noggrannhet som omfattande
empiriska undersökningar förutsätter.
På sätt och vis kan man beskriva hans forskningsfält
som "klassamhället efter klassamhället". Hans forskning
fokuserade på hur klasskillnader bestod och reproducerades i
det moderna demokratiska konsumtionssamhället. Särskilt
intresserade han sig för den roll som utbildningssystemet och
kulturlivet spelade för klassamhällets fortbestånd
och legitimering.
Det var i denna analys han lanserade två begrepp som sedan
dess har blivit allmängods i halvbildade kretsar lite varstans
i världen: det ena är "symboliskt" eller "kulturellt kapital",
det andra "habitus". Det sistnämnda syftar på det klass-
eller gruppbestämda beteende som alla mänskliga gemenskaper
utvecklar i syfte att definiera tillhörighet men också
för att utdefiniera utbölingar. Med det symboliska kapitalet
kan man säga att Bourdieu nyanserar klassisk sociologi genom
att till parametrar som inkomst och yrke föra mer svårpåtagliga
sociala egenskaper som prestige, anseende, outtalad position i hackordningen.
Lustigt nog har Bourdieu haft ett särskilt genomslag i den
svenska debatten. Man kan fundera på vad det beror på.
En sak är klar och det är den betydelse som Donald Broady
och Mikael Palme spelat som praktiserande introduktörer. Själv
har jag inga egna minnesbilder, utom en. Som Ord & Bild-redaktör
fick jag i slutet av 1980-talet en förfrågan om jag ville
vara med i byggandet av ett europeiskt tidskriftsnätverk. Några
år senare blev det verklighet.
Den hyllade Collège de France-professorn nöjde sig
inte med att bli vid sin läst. Han ville bidra till att skapa
en europeisk offentlighet värd namnet, som motvikt till de ekonomiska
och politiska eliternas många nätverk. Med samma engagemang
drog han i gång jätteundersökningar av den franska
nyfattigdomen och inspirerade arbetslösa att organisera sig.
Nu är han borta. Men hans exempel står kvar.
|
